Intervju med Olivia Bergdahl om Barnet - en sonettkrans
Hej Olivia!
Hur känns det att ha blivit nominerad till Augustpriset?
Det går ju inte att tävla i litteratur, och allt sånt här är ju i grund och botten en tävling, med nån slags godtycklig jury. Godtycklig -- för hur kan man möjligen väga ett litterärt verk mot ett annat? Det är ju alltid typ max två diktsamlingar som blir nominerade, och alltid typ femtio diktsamlingar som skulle kunna bli det.
Så först tänkte jag att det var en komplott att de hade nominerat mig. Herregud varför jag? Varför den lilla boken? Var det för att de ville typ retas med de stora kultursidorna som inte recenserat den? För att det är lite hett och häftigt med spoken word just nu? Tycker de att jag är rolig? Snygg? Jag kunde inte komma på en enda anledning!
Sen lugnade jag ner mig och tänkte att det är väl för att de tycker att boken är bra. Tillräckligt bra, och annorlunda, och därför vill lyfta den. I motiveringen är det också tydligt att de ser min spoken wordbakgrund, så det kan ju ha med saken att göra också - men oavsett, nu är jag bara glad och bär det hela som den medalj det faktiskt är.
Hur kom idén att skriva den här sonettkransen - Barnet, vad var det som drev dig?
Jag skriver egentligen en roman, och det har jag (egentligen) gjort sedan 2016, men nångång kring årskiftet 2017-2018 körde jag fast nåt så fruktansvärt, alltså den där väggen jag hittills endast har hört talas om, och som uppenbarligen existerar. Jag hade liksom tänkt att jag skulle vara färdig då, men det var som om texten var ingenting - och vad gör man med sin ångest, som den goda lutheran jag trots allt är? Skriver nåt helt annat, så klart, för jag stod inte ut med att inte producera! Alltså, något så långt ifrån prosa man kunde komma, och en sonettkrans var väl ungefär det.
Jag kände också att bunden vers gärna talar om sig själv i första hand, och mycket sällan är politisk och liksom akut aktuell. Därför känner jag att det finns en poäng att använda formen med den utgångspunkten, att försöka spegla ett pågående skeende i den värld vi lever i precis just nu. Och det finns kanske ingenting som gör ondare i mig i samtiden än europeisk gränspolitik, och hur de livaktiga politiska rörelserna i så stora delar av världen styrs av föreställningen att alla människor inte har samma rätt till liv och trygghet, att ens rättigheter bestäms utifrån var man är född, vilken religion man tillhör, vilken hudfärg man har och vilket namn. Jag tycker att dessa frågor ställs på sin spets utifrån reaktionerna på fotografiet av Alan Kurdi, hur det först innebar att vi öppnade våra hjärtan och gränser och alla var med och hjälpte till, för att sedan övergå i passkontroller mellan Danmark och Sverige. Just sonettkransens form, att den obönhörligen leder fram till något, hur de fjorton första sonetterna skapar den sista, fungerar också väl när man ska tala om sådana saker, tänker jag. Så, jag skrev helt enkelt utifrån bilden på Alan Kurdi, i ett försök att förstå vad den verkligen visar upp, alltså en förlorad barndom, och vad en barndom är, alltså vad det är vi gång på gång förlorar i Medelhavets vågor.
Vad vill du förmedla genom Barnet?
Skuld och tröst.
En sonettkrans är en mycket tekniskt avancerad text men du har inte hållit stenhårt på reglerna utan skrivit lite på ditt eget sätt, vad är motivet bakom det?
Det är för att det ska vara lättare att läsa den på scen :)
Du har tidigare skrivit Efter Ekot, Barnet ligger ganska långt ifrån den romanen. Var det en stor utmaning att skriva efter sonettkransens regler efter föregående boken eller var det kul att skriva på ett annat sätt?
Nej, jag har mycket lättare för att skriva poesi än för att skriva prosa, det är ju mest det jag har gjort. Rim är det bästa jag vet, det är så jag förstår världen, ett sådant svindlande ologiskt system som liksom knyter ihop det som egentligen inte hänger samman.
Prosa däremot - ack! Det är en (fruktansvärt rolig) kamp!
Du har en bakgrund inom poetry slam och har ett rikt diktarkiv, men hur kom det sig egentligen att du blev en diktare och hur länge har du varit en skrivande person?
Det är svårt att svara på, eftersom jag inte kan minnas en tid när jag inte försökte förstå det som hände runt omkring mig genom att stänga in det i en formulering, göra det snyggt och därmed hanterbart. Jag kan inte svara att jag skriver för att jag måste - för ärligt talat måste jag inte. En människa måste äta och sova och känna sig älskad, men skriva är inte livsnödvändigt. Däremot är det livsnödvändigt att kunna förhålla sig till det som sker runtomkring en, och för min del har det varit skrivandet som har varit min metod för det. Det hade kunnat bli på ett annat sätt, men det blev så här. Jag växte upp i en familj där litteratur var en självklarhet, min pappa hittade på ramsor och roliga ord och lekte med språket och min mamma slutade aldrig att fråga varför tror du att det är så, när jag berättade något, vilket tillät mig att lita på min egen blick på världen, och övade mig i att formulera känslor och upplevelser.
Jag tänker ofta på barn och hur de lär sig tala och den sprudlande glädje alla uppvisar i att lära sig nya ord, att rimma och att hitta på. Jag tror att jag aldrig riktigt lämnade det stadiet - det har liksom funnits med från början. Sen var jag också rätt ointresserad av andra barn när jag var liten, så jag skrev istället, och eftersom jag skrev så mycket så blev det lätt för mig, och det gjorde det lätt att fortsätta.
Så, hur länge? Jag lärde mig att skriva när jag var fem, tror jag, så det var väl då. På lågstadiet skrev jag små verser som mest handlade om djur, som jag läste upp på fredagarna, och sen kom jag tidigt in i puberteten och en bättre anledning till att skriva poesi finns väl inte. Jag började tävla i poetry slam ungefär samtidigt, och det var som att hitta hem.
Jag tänker på det här med läsning, att det ofta går hand i hand med skrivandet. Vad har du för stora läsupplevelser som du minns extra tydligt?
Jag började lära mig dikter utantill när jag var liten, eftersom jag hade hört nånstans att det skulle man göra. Det var mestadels de vanliga skolboksdikterna, typ Boye och Ferlin och Fröding, en del Dagerman och Lagerquist och så vidare, och många av dem har flutit upp i mitt inre när jag famlat efter ord. C dur av Tranströmer knockade mig när jag läste den första gången, liksom Aria av Lars Forssell och den lilla dikten Och plötsligt är det afton av den italienska poeten Salvatore Quasimodo och Majakovskij såklart, som den scenpoet jag är. Det är ju de tidiga litterära upplevelserna som liksom biter sig fast. Den dikt jag oftast återkommer till (det är rytmen! Innehållet! Humorn och sorgen!) är Jakt på fågel av Harriet Löwenhjelm.
Vad gäller prosa brukar jag säga Gösta Berlings saga, Moment 22 och SCUM-manifestet när folk frågar om stora litterära upplevelser.
Jag läser ju jämt och ständigt, och håller med dig till hundra procent, ska man nu skriva, måste man också läsa, det är helt och hållet sammanflätat. I somras läste Kristin Lavransdotter och var eld och lågor, den slänger jag in också, som en påminnelse om att kärlek alltid är värt att skriva om.
Tack till Olivia och stort lycka till!