Baby Blue av Bim Eriksson
Baby Blue skildrar en dystopisk värld, en framtid som inte alls känns särskilt avlägsen. Den handlar om ett samhälle som bannlyser misslyckande och sorg - lyckan är det viktigaste. För att inte ekonomin ska kollapsa när ohälsotalen ökar har staten tagit till insatser som att radera data över ohälsan och information på Vårdguiden. I den dystopiska värld som tecknas fram i Baby Blue är ett rent psyke det eftersträvansvärda. Boken handlar tillika om Betty, som träffar en märklig kvinna, Berina, som har kaninmask. Baby Blue får snart reda på att Berina är en del av motståndsrörelsen.
Jag har sett denna grafiska roman lite överallt och har länge varit sugen på att läsa den. Boken verkar lovande med en spännande premiss och snygga illustrationer. Jag läser boken i en sittning för att den är så spännande och uppslagen är konstverk.
Texten flyter mestadels som ett rinnande vatten. Det är rappt, och roligt och sorgligt på en och samma gång. Ibland blir dialogerna lite stolpiga men det kan vara ett medvetet val för att det stämmer väl överens med robotliknande vårdpersonal och så vidare.
Jag förstår vilket otroligt jobb det måste ligga bakom den här boken, ändå kan jag inte låta bli att tycka att den är lite för kort och att allt avrundas lite för plötsligt, att hela sista delen är lite för korthuggen helt enkelt. En annan sak som vara ett resultat av det korthuggna är att boken inte alltid känns nyanserad; det är väldigt svart och vitt.
Boken var hur som helst spännande och jag tyckte verkligen om greppet att skildra en specifik person och hur den påverkas av en dystopisk värld (likt All Systems Red av Martha Wells). Jag vill ha flera dystopier som är skrivna ur det perspektivet!
Betyg: 3/5
Förlag: Galago
Språk: Svenska
Sidor: 259
ISBN: 9789177751472