Magnificat av Linnea Axelsson

 
 
Magnificat handlar om ett namnlöst berättarjag som bor utanför Paris med sin man och deras barn. En morgon, när kvinnan boken handlar om befinner sig i ett hotellrum, sitter pojken som dog när han var nitton år där. Under vandringen hem har hon pojken med sig, precis som allt hon lämnat i Sverige.

Jag tillhör den skara som älskade Ædnan och tycker att det var så välförtjänt att den belönades med Augustpriset. Har sett fram emot att få läsa den här boken och se hur romanformen fungerar för författaren Axelsson.

Det går inte att förneka att hon skriver o-tro-ligt träffsäkert och plockar upp små detaljer från vardagen, vrider och vänder på dem, så att texten levandegörs framför ens ögon.

Problemet med den här romanen för mig är att dessa detaljbilder tar upp en så stor del av boken, att de intressanta teman som boken snuddar vid inte får det utrymmet de förtjänar. Boken känns vag, väldigt välskriven förvisso, men vag. Allt som har varit utsvävningar eller mer djupgående resonemang verkar ha strukits från texten och kvar blir bitar som ger mig en tydlig känsla och förståelse för berättarjaget men inte mer än så.

Jag måste ändå säga att jag läser boken med behållning, just för att den är imponerande skriven och jag tycker om när språket är så träffsäkert. Men det blir, till skillnad från Ædnan, inte en bok som stannar med mig efter läsning.

Betyg: 3/5
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Sidor: 150
ISBN: 9789100193850
Allmänt | | Kommentera |
Upp