Svartstilla av Susanne Skogstad
Svartstilla av Susanne Skogstad är en berättelse om en änka som lever med sina minnen av sin make, som går runt i deras gemensamma hem och försöker att ta sig genom dagarna utan honom. I detta hus figurerar också ibland de tre barnen, Jon, Solveig och Jakob, som tycker att deras mamma borde flytta in på ett äldreboende.
Det är en berättelse skriven med poetiskt språk som handlar om när ens ”du” som är ens hela universum försvinner och vad som händer då.
Jag har hört mycket gott om den här boken, så kanske hade jag lite orättvist höga förväntningar. Det här var absolut en bra och välskriven bok men den levde inte riktigt upp till de förväntningar jag hade.
Det är en lugn berättelse som står ganska stilla och ibland tyckte jag att det blev för stillastående, liksom det poetiska språket med korta meningar ofta kändes för upprepande. Jag förstod absolut intentionen med att skriva på det sättet, det kändes verkligen som att texten skildrade någon som känner sig ledsen och hjälplös, men jag tyckte ändå att det fanns någon form av distans, något som gjorde att jag inte kom tätt inpå texten.
Personporträtten upplevde jag alltjämt som riktigt bra, starkt att med så få ord (det är en kort bok med korta rader och meningar) kunna skildra exempelvis äldsta sonen på ett så vasst sätt. Jag tyckte också att vissa partier i boken var otroligt bra skrivna, och att känslan av saknad målades fram på ett trovärdigt sätt.
Det är en bra debut och jag ser fram emot att läsa mer av Susanne Skogstad, men jag hade nog lite orättvisa förväntningar på den här boken.
Betyg: 3 av 5
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Översättare: Cilla Naumann
Sidor: 141
ISBN: 9789146235651